Oungkvinnas Blogg

Att leva i gråskalan. Det kan betyda vad som helst, beroende på vem man frågar. Kan låta dystert och trist eller ge fler valmöjligheter. Välj själv. Det är en av de ändringar som skett med mig genom åren. När jag slutade leta efter ”top of the best”, tittade mig runt efter vad livet har mer att erbjuda…vad förvånad jag blev!  inte är gråskalan trist, nej, nej, nej. Den är färgrik och mycket. Allt nästan, utom botten och toppen ryms i min gråskala, dvs det mesta. Det ger fler och mer tillfällen att välja nya sidor eller vägar. Det blir en bättre balans  i tillvaron och avstamp till de tillfällen som ger en extra kick då och då. Kanske låter en smula pretansiöst, men vad fasen…låt gå för det, det funkar för mig!         Jag tränar på att inte träna upp min hjärna med en massa jämförelser med andra, så att jag kan vara jag. Det blir lättare då. Det mesta kan man träna på .

Ett tag sedan sist, jovisst! Fick en plötslig lust att skriva igen i min ounga och oballa blogg.

Jag pluggar nu. Man kan det i vårt land trots hög och oung ålder. Jag njuter av det. Ska bli något som kan avläsas i ett betyg. Vad jag redan har lärt mig  i livet, vet bara jag. Kanske det finns någon mer människa som känner till mina kunskaper, men nu ska jag ha ett betyg. Jag pluggar på distans och jag pluggar på heltid. Jobbet har jag kvar men bara halvtid. jag njuter. Det är som en present som jag ger till mig själv. Bara för mig. kan tyckas något egocentriskt, javisst, men jag får det. Oung kvinna har ingen mer än katten att ta hand om, och kan, flera dagar i veckan, hänge sig åt, än psykologi, än sociologi eller annat roligt att läsa och skriva om. I flera år har jag retat mig på att jag inte har pluggat…så korkat! jag gör det…NU…jag sökte och kom in, vilken lycka. Plötsligt insåg jag att jag är oung med väldigt många yrkesverksamma år kvar, och då vill jag bli stimulerad. Bara lyfta lön är inte min grej för att få tiden att gå.

Flyttat så …från andra våning ser jag in i en höstig ek!

På´t bara!

Jag har råkat ut för en märklig yrsel.

När hjärnan uppför sig på ett sätt så att jag inte kan härröra det till något bekant så börjar hypokondrikern i mig att stiga fram.

Inte burdust och påträngande, nej mer lite försiktigt och blygt. Framför hypokondrin står nämnligen förnuftet (än så länge) som talar om det mest logiska. Det är bara det att logiken i mitt fall kan för lite om dessa spörsmål. Därför kan hypokondrin överhuvudtaget göra sig gällande.

Det är obehagligt att vara yr. Själva känslan i sig är skitjobbig såklart. Om hela ens tillvaro helt plötsligt snurrar  och man känner att det är bäst att hålla i sig när man försöker ta sig till köket eller toiletten, är det klart otäckt.

Men det är värre att inte veta vad det beror på och att inte veta hur ofta eller varför atackerna kommer.

Det gör också att jag slutar cykla eftersom jag blir rädd att ramla i en plötslig yrselattack. I flera dagar undviker jag att läsa om svåra sjukdomar på hjärnan för att slippa veta.

Nu har jag gjort det iallafall, ja läst alltså. Jag började med den allvarligaste och tyngsta diagnoserna för att senare ögna igenom de mindre otäcka. Till min lättnad kändes det som om det passade bäst in med en av de lättare varianterna.

Ska ta tag i det här ordentligt om någon vecka men jag hoppas förståss attdet går över av sig självt.

Sommaren lägger in sista stöten nu. Det känns när jag cyklar i villakvarteret och en svag doft eller odör (välj själv) ligger och darrar över det som för några veckor sedan mest kunde uppfattas som friskt doftande. Gräset som doftade underbart och riktigt somrigt känns mes som halvruttet hö .

Allting tar en helt ny form iträdgårdarna. Lite trötthet, hängighet.

Doft, lukt, odör eller stank. Personliga tolkningar av det näsan förnimmer och känner. Det händer att man känner en lukt, tolkar den som god men ser sedan med ögat att det är något äckligt och hjärnan gör helomvändning och ”känner” det äckliga i näsan.

Ärtsoppa kan stinka om man inte vet att de är just ärtsoppa. Ägg är ett annat exempel.

Därför försöker jag verkligen tänka efter vad jag gillar lukterna där ibland alla vackra villor.

Faktiskt kan då lukten av förruttnelse kännas skön. Den visar att vi är på väg mot en ny årstid som snart kommer att dofta höst.  Friskare luft doftar i min näsa eller alla härliga äpplen i lika många färgkombinationer som arter. Mmmmm de doftar sanslöst gott.

Jag blir lycklig när jag tänker på att vi har våra årstider som kommer och går, kommer och går. Oberoende av vad vi gillar dom eller inte. Kommer och går.

På sjätte våningen känner jag en svalare luft rulla in.

Var på en lägenhetsvisning ikväll. Hade bokat en tvåa genom bostadsförmedlingen och den skulle visas kl 18.00.

Bostadsförmedlingen ska man stå i what so ever om man bor  i stockholmstrakten.

Tog en hyfsat snabb cykeltur dit och själva visningen avverkade jag på tre röda minuter. Jag har tackat nej.

Det slog mig hur fullständigt olika visningar mellan bostadsrätter och hyresrätter är. Naturligtvis ligger det i sakens natur att en bostadsrätt fiffas upp så att kundera vill köpa.

Men ändå….det är ju ändå hem vi pratar om. Hur olika vi har det och hur olika vi ordnar runt omkring oss.

I den här bostaden var det ingen som hade snyggat till på länge. Spisen var grisig och jag tänkte att det skulle bli svårt för den som ville hyra härnäst.Det kommer att gå åt både tid och en jäkla massa Ajax.  Allt såg slitet och smutsigt ut. Persiennerna var gula och runt fönstren var det inte målat de senaste tio åren…..kanske mer.

Det var ganska dystert faktiskt.

I Hökarängen fanns det bara en livsmedelsbutik vad jag kunde se och den var i samma eländiga skick som lägenheten. Ingen ordning på varken frukt eller dasspapper. Nä det lurade en slags tristess över alltihopa.

Tack men nej tack tänker jag på sjätte våningen.

det här med tiden.

Min mamma var ganska nyss i 50 års  åldern. Hon är nu 85 år. Det betyder….att det är  35 år sedan hon faktiskt var 50.

Eftersom det inte för mig verkar vara så värst länge sedan betyder det att jag själv ganska snart fyller 87!!!!!!

Min dotter som nu är 23 kommer då ganska snart att vara 58 år och min son, nu 27 blir alltså 62 år. Jag menar…..det är ju inte klokt !

Jag blir nästan förbannad när jag tänker på det. Om vi nu ska trampa runt på denna jord

borde vi väl ändå få tid till  det?!

När sonen föddes tänkte jag på framtiden och att han skulle fylla 18 år under nästa sekels första år dvs 2000. Det lät väldigt mycket framtid om den tanken…..

nu är det nio år sedan, han fyller 27 på fredag.

Ändå känns det som en evighet att vänta på bussen eller arbetsveckans slut ibland. Nu väntar jag på att tiden ska gå så att dottern kommer från Mallorca på lördag, det är ju viss oro där som bekant. Det verkar också ta sin tid men rent generellt går det fortare och fortare och fortare och……

jag känner stress komma på sjätte våningen.